wila.nu

Oftast sitter begränsningen i huvudet. Man sätter gränser för vad man klarar av mentalt och inte fysiskt.

Igår morse klev jag upp kl 6 för att vara fotbollsmorsa. I 6 timmar stod jag sedan på en blåsig fotbollsplan och hejade så gott det gick på våra 10-åringar. De gjorde en kämparinsats. Trots att de förlorade de två första matcherna med 2-siffrigt, så gick match 3 och 4 mycket bättre. Tyvärr förlust i alla fyra, men ändå klart mycket bättre spel. Det gråmulna vädret lättade något på slutet, men då var jag frusen in i märgen.

Väl hemma kröp jag ner under en filt med en bok, för att försöka få upp värmen. Jag kände mig frusen, men även helt trött. Efter lite dividerande med mig själv, tog jag mig i kragen och drog på mig löparkläderna. Det blåste fortfarande och mitt mål var att bara jogga en kort sväng. Väl ute i skogen så tänkte jag ta 3 varv. Jag tror ett varv är 700 meter, så det skulle alltså bli en väldigt kort sväng, men ändå bättre än inget. Det är ganska kuperad terräng. När jag sprungit 3 varv, så tänkte jag att "jag kan nog klara 5". Jag flyttade fram gränsen för vad jag skulle orka. Jag visste att en kollega till mig sprungit 10 varv och jag tänkte "hon är ju inte klok". Men när jag sprungit 5 varv, så tänkte jag "kan hon, kan väl jag?" och sen "jag ska tamejfan springa 10 varv!"

Efteråt satt jag där och var så nöjd att jag gjorde det! 

Ibland kan det vara bra att gå ut lugnt och sedan höja målen vartefter man känner att man faktiskt klarar att ta ett steg till eller två!

/Anna