Perspektiv på livet

Ibland kan man behöva lite perspektiv på saker och ting. Det här inlägget kommer bli känslosamt, personligt, tungt och sorgligt, men även ge en stimma hopp när livet känns tungt.

Om jag backar bandet 3 år tillbaka i tiden så började våren 2010 med att jag hittade en knöl i mitt ena bröst. Efter diverse kontroller och ingrepp, så fick jag efter några månader besked om att den var ofarlig. Jag tyckte att tiden kröp fram innan jag fick beskedet och jag hade hunnit måla fan på väggen. Kort där efter inträffar den värsta dagen i mitt liv.

Min mamma och jag hade en väldigt nära relation. Hon var världens bästa mamma, mitt bollplank i livet, en underbar mormor till mina barn, en omhändertagande dotter till min mormor, en oerhört omtänksam vän till många omkring henne.  Hon var fenomenal på att hjälpa andra att dela upp stora bekymmer i flera mindre, så att de blev mer lätthanterliga. Hon var duktig på att ta vara på livet, unna sig vardagslyx och hitta på roliga saker. Hennes dröm var att resa jorden runt när hon blev pensionär. Men livet är inte rättvist.

Vad var det som hände då? Min 63-åriga mamma var fullt frisk och åkte till jobbet på morgonen den 25 maj 2010. Efter lunch hade hon väldiga magsmärtor och sluddrade en aning. Kollegorna ringde ambulans och den körde in mamma till Vrinnevisjukhuset. Jag fick ett samtal från mammas särbo att jag kunde komma upp till sjukhuset. När jag var där, så hade hon fruktansvärt ont i magen, men läkarna hade avskrivit att det kunde vara något livshotande. Eftersom jag hade bjudit hem alla mina tjejkollegor på tjejkväll just den här kvällen, sa min mamma ”Anna åk hem och fixa med din kväll, de tar hand om mig här”. Min mamma var precis som jag, en sådan som fixar och anordnar olika aktiviter och fester. Efter en stunds tvekan åkte jag hem. Under kvällen hade jag kontakt med särbon och senare blev även han hemskickad av sjukhuspersonalen. Klockan 20.13 kommer dock samtalet som helt förändrade mitt liv. Mammas särbo ringer och i luren hör jag bara ett vrål; ”Hon är döööööd”. 7 sekunder är det samtalet.

Tumult utbryter och jag bryter ihop, samtidigt som allt är helt overkligt. Helt plötsligt finns inte min underbara mamma längre. Att se sin mamma död är fruktansvärt. Har man inte varit med om det själv kan man inte förstå.  Min mamma var enda barnet till min dementa mormor. Min lillebror bor 25 mil bort. Han slänger sig i bilen och kommer ner till Norrköping. Tårar, förtvivlan, maktlöshet, tomhet, sorg, ilska, besvikelse…ja, man kan rabbla hur många känslor som helst som bubblade upp.

Det normala i det här läget är att man får fokusera på den som gått bort och allt som följer efter en bortgång. I vårt fall blev dock fokus på att fort som fan få in vår mormor på ett hem. Mamma hade passat på henne dygnet runt och vi insåg att det var inget ansvar vi kunde ta över. Så mellan alla gråtattacker skulle vi få tag i nån på Kommun som kunde fixa en plats fort åt mormor, besluta hur mammas begravning skulle vara, välja gravsten, träffa begravningsbyrå, träffa präst, prata med gud och alla människor som undrade vad som hänt, arrangera begravning, prata med läkare, flytta mormor till demensboende, träffa mammas chef för överlämnande av viktiga arbetsdokument, kolla om mamma hade förfallna räkningar…osv. Listan var lång och tid och kraft fick läggas på mycket praktiskt.
Tre dagar efter mammas bortgång har vi som genom ett under fått en plats åt mormor på ett hem, så det var bara att kavla upp ärmarna och börja välja ut vilka möbler, tavlor, inredningsgrejer, kläder, skor och annat som mormor skulle ha med till sitt nya hem. Tror att det var lite tur att hon var så pass dement att hon inte riktigt förstod vad som hände. Att berätta för vår mormor att hennes dotter var död var tufft, men hon förstod (som tur var) inte riktigt.

Då var det dags att börja fixa med en begravning där 140 personer deltog. Jag valde att börja arbeta 4 dagar efter mammas bortgång. En del tycker det är dumt, men jag kände att jag behövde ha en vardag och något annat att göra än att bara gå omkring här hemma och gråta. Vi är alla olika.
Här kommer mitt tips för er som hamnar i liknande sits. Det är jättejobbigt att hålla på och berätta gång på gång för alla människor hur man mår och vad som hände med den som gick bort. Alla vill hjälpa till och det är väldigt snällt, men som närmast anhörig blir det otroligt jobbigt att svara på alla sms, mail, brev, samtal som kommer. Jag gjorde så att jag skrev ett mail till alla jag känner där jag skrev hur jag mådde, vad dödsorsaken var och vad jag önskade få hjälp med.  Jag skrev också att alla som läste mitt mail gärna fick skicka det vidare. Ju fler som visste hur jag kände, desto bättre var det. Ju färre personer som jag behövde berätta för, desto skönare för mig. Jag minns hur jag skrev att jag behövde få skratta. Jag ville göra roliga saker, se roliga filmer eller ha en tjejkväll med fnissande. Jag grät floder varje dag och det blev både tråkigt och jobbigt, så jag behövde verkligen få skratta. Jag kände att det var bra att vara tydlig med det, eftersom många annars tänker ”det är inte värt att vi skämtar, för hon har ju sorg”.

Dagen innan jag skulle börja jobba (jag var ju hemma 3) efter mammas bortgång skickade jag ett liknande mail till min chef och mina arbetskamrater. Vi hade en ganska skämtsam jargong på mitt jobb och jag ville verkligen att vi skulle kunna skämta på fikarasten. Jag hade verkligen inte lust att sitta där och tjuta. Det gjorde jag givetvis ändå, men det kan vara någon måtta på det, kände jag.

Jag tror att jag fick dra ett onormalt stort lass, eftersom jag i princip själv fick vara den som styrde och ställde med både mormor och hennes flytt samtidigt som jag fixade med begravning, bouppteckning, röja ur två lägenheter och allt annat praktiskt. Visst hade jag hjälp, men jag fick dra det  mesta av det tunga lasset och vara "sambandcentral".

Hur himla tungt det än var, så gällde det att hitta ljusglimtar. Jag försökte tänka att hur hade mamma velat att det skulle vara? Ja, inte hade hon velat att jag bara satt här hemma å tjöt. Det är i såna här lägen som livet får helt andra perspektiv. Skjut inte upp till morgondagen sånt som du vill göra idag! Jag försökte hitta sånt som gjorde att livet kändes lite lite lättare. Det kunde vara allt från att äta gott, se en rolig film, ta en promenad (motion är faktiskt bra!), en SPA-helg, göra något på tu man hand med maken, hitta på något roligt med barnen. Vi bokade även in en resa till Dubai som vi skulle ha att se fram emot när mammas och mormors lägenheter var tömda ett halvår senare.

Så här i efterhand så kan det vara nyttigt att se tillbaka på skitåret 2010, för då känns dagens vardagsbekymmer som en fjärt i atmosfären. Show must go on…
Till dig som förlorar en anhörig eller mår dåligt av annan anledning:

1.       Kommunicera till personer i din närhet om hur du mår och vilken hjälp/stöttning du kan tänkas vilja ha.

2.      Sök professionell hjälp om du behöver. Det kan vara jätteskönt att få ventilera hur man mår med någon helt opartisk och som dessutom är proffs på att hantera det här

3.      Fundera på vad som får dig att se ljuset i tunneln, får dig att må bra, får dig att le, får dig att känna att det går åt rätt håll. Grip halmstråna!

Sådär, nu har jag delat med mig om min historia. Det här var egentligen bara början, men det blev så långt så det får räcka för idag. Tårarna trillar när jag skriver. Tre år har gått och jag kan hantera det jag gått igenom riktigt bra, men när man skriver så här så är det som att man upplever det på nytt.

Bilder:
* överst är mamma och jag på badbryggan vid sommarstugan,
* i mitten är bilden på mammas gravsten (specialdesignad för att mamma älskade att sitta i en solstol) Att se sin mammas namn på en gravsten känns tungt och overkligt, men vi kände ändå att det var skönt att ha en plats att gå till, eftersom hon dog alltför tidigt.
* längst ner en bild som får symbolisera ljuset i tunneln. Snart dags för morgondopp!

Hoppas att jag kan hjälpa någon att se framåt i livskriser eller för er som inte har det; varför inte stanna upp och sätt saker och ting i perspektiv!?

KRAM ANNA

 

Verro:

Fint skrivet, fina Anna. Jag brukar också försöka sätta mitt liv i perspektiv ibland när det är motigt. Det bästa sättet att få balans i livet. Och så måste man tillåta sig att skratta - och gärna få andra att skratta på vägen. Det sista vet jag att du är bra på! :)

Jag tror att din mamma solar sig i din kämparanda och gläds åt att se att du lever i nuet. Nu är det du som ser till att alla i din närhet mår bra!

Kram


Svar: Tack Verro! Jag försöker sprida glädje och dela med mig av min erfarenheter så gott det går. Man lever bara en gång och det gäller att göra det bästa av det! Man måste själv hitta vägar att gå vidare i livet. Det finns så många härliga stunder och härliga människor!
/Anna
Wila

Kommentera inlägget här: