wila.nu

Hemkommen från Malaga. När jag gick i gymnasiet för en sisådär 20 år sen (helt galet - 20 år!?), så läste jag spanska. Det är ju inte mycket av de kunskaperna kvar. Åker man till Spanien så inser man dock att många där pratar dålig eller ingen engelska alls, så jag fick försöka plocka fram mina spanskakunskaper.

En kväll skulle vi ringa och boka bord på en restaurang. Min bror (som aldrig läst spanska) ringer och frågar om de pratar engelska. Det gör de inte. Brorsan får ur sig ordet "reservation" och de förstår. Personen i andra änden frågar hur många personer vi är och jag kommer på mig själv med att räkna på fingrarna för att komma fram till att sju heter siete. Nästa fråga är vilken tid vi vill boka bord. Återigen räknar jag på fingrarna och kommer fram till att nio heter nueve.

Vid ett tillfälle så skulle jag och Moa åka in till Malaga med tåg för att shoppa lite. Vi förstår inte riktigt hur biljettautomaten fungerar och helt plötsligt åker mitt bankkort in i automaten och det känns som att den tagit kortet. Skit! Men då börjar det gå fram ringsignaler i apparaten och sedan säger en mansröst i apparaten;
"Hola!"

Moa och jag ser frågande på varandra. "Är det nån som pratar i apparaten?" Dolda kameran??
"Do you speak english?" säger vi till apparaten.

"No" svarar mannen kort och koncist.
Vi tittar på varandra igen och börjar skratta. "Vad gör vi nu? Det här klarar jag inte på spanska!".

Sen kommer mitt bankkort ut och vi står där som två frågetecken. En spanjorska som står bakom kommer fram och hjälper oss, medan vi fnissar.  

I övrigt fick jag beställa mat, glass, öl, vin och notan på min minst sagt knackiga spanska, men det gick! Det är bara att våga prata! Vad är det värsta som kan hända?